onsdag 23 mars 2011
Vad vill vi uppnå i Libyen?
Det har inte ens gått en vecka sedan FN:s säkerhetsråd beslutade att införa en flygförbudszon över Libyen och att sätta in militära medel för att skydda den libyska civilbefolkningen. Alla var rörande överens, vi kunde inte stå vid sidan av och titta på. Fyra dagar har gått sedan Frankrike inledde attackerna mot regimens styrkor och nu verkar det redan som att folk börjar ifrågasätta ingripandet. Medier och medborgare ställer sig frågan "vad vill man uppnå genom att ingripa?". Självklart är det en viktig fråga, men viktigare är väl att världssamfundet faktiskt reagerade på vad som hände i Libyen, och i den elfte timmen beslutade man sig för att göra något. Det är det viktiga! Om man först hade suttit och diskuterat vad man i detalj ville uppnå så hade regimen fortsatt sin massaker, oppositionen hade med största sannolikhet varit nedslagen vid det här laget. Hade vi då rakryggade stått och sagt "Vi hade i alla fall en plan!"
söndag 20 mars 2011
Världen med Mittens rike i centrum.
Kina kommer att bli världens ledande stormakt, det är inte en fråga om, utan när. Detta land med 1.3 miljarder invånare har haft en ekonomisk utveckling de senaste 15 år som varit helt makalös. Man är nu världens näst största ekonomi efter USA och det är bara en tidsfråga innan man tar över förstaplatsen. USA, landet som varit världens enda supermakt hela min uppväxt med reservation för Sovjet under mina första levnadsår, är ett land i kris. Deras underskott nu i Mars 2011 var ofattbara 46,3 miljarder dollar. Underskottet i handeln med Kina uppgick till 23,3 miljarder dollar. USA är otroligt beroende av Kina, på samma sätt som Kina är otroligt beroende av USA:s konsumtion. Men det är inte längre västvärlden som dikterar spelreglerna. Makten förflyttas långsamt till Mittens rike. Vad blir konsekvenserna av detta?
Människors bild av USA som supermakt går isär. Det finns ett stort "USA-hat" i världen, även om det tycks ha minskat de senaste åren efter att Barack Obama tillträdde. USA beskylls allt som oftast för att agera världspolis och starta krig för ekonomisk vinnings skull. För att inte flytta fokus till mina åsikter så kan jag bara konstatera att USA både gjort bra och dåliga saker, inrikes och utrikespolitiskt.
Men hur kommer världen att se ut under Kina som supermakt? Kina är antidemokratiskt och styrs som vi alla vet av en totalitär regim där yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och tryckfrihet inte existerar. Oppositionsbildning är förbjuden, censur, avlysning, övervakning osv. är vardagsmat. Det som för oss är självklart, får man inte ens googla på i Kina.
Kina lägger också stora mängder på att rusta upp sin armé, samtidigt som övriga världen rustar ner. I vår globaliserade värld där fred är av allas intresse så har vi ingen anledning att oroa oss. Men är det verkligen så? När Kina framöver kommer efterfråga enormt mycket mer råvaror och naturtillgångar än vad man gör idag. Idag löser man det naturligtvis med handel, men vad händer när den allt rikare egna och dessutom snabbt ökade befolkningen efterfrågar mer varor? När intresset vänds inåt för att förse den egna befolkningen? Vad ska världen göra om Kina om några år återigen gör anspråk på Taiwan som retar kineserna till vansinne. Vem kommer motsätta sig det? Redan nu gör Kina anspråk på vissa öar och havsområden utanför Kina där man t.ex är i konflikt med både Vietnam och Japan. Gränsdragningen vid Sibirien har varit föremål för konflikt förut, Sibirien är dessutom väldigt rikt på diverse tillgångar. När världens största armé också blir världens bästa, vem ska då våga säga emot?
Scenariot med Kina som världsledande ligger fortfarande en bit in i framtiden, men det går fort. Så fort att vi riskerar att inte hinna reagera förens vi är där. Vad det innebär återstår att se men vi kommer, inom en inte allt för avlägsen framtid, att ha en ny världsordning. Den kinesiska draken har vaknat, hur kraftfull är den? och vilka avsikter har den?
Människors bild av USA som supermakt går isär. Det finns ett stort "USA-hat" i världen, även om det tycks ha minskat de senaste åren efter att Barack Obama tillträdde. USA beskylls allt som oftast för att agera världspolis och starta krig för ekonomisk vinnings skull. För att inte flytta fokus till mina åsikter så kan jag bara konstatera att USA både gjort bra och dåliga saker, inrikes och utrikespolitiskt.
Men hur kommer världen att se ut under Kina som supermakt? Kina är antidemokratiskt och styrs som vi alla vet av en totalitär regim där yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och tryckfrihet inte existerar. Oppositionsbildning är förbjuden, censur, avlysning, övervakning osv. är vardagsmat. Det som för oss är självklart, får man inte ens googla på i Kina.
Kina lägger också stora mängder på att rusta upp sin armé, samtidigt som övriga världen rustar ner. I vår globaliserade värld där fred är av allas intresse så har vi ingen anledning att oroa oss. Men är det verkligen så? När Kina framöver kommer efterfråga enormt mycket mer råvaror och naturtillgångar än vad man gör idag. Idag löser man det naturligtvis med handel, men vad händer när den allt rikare egna och dessutom snabbt ökade befolkningen efterfrågar mer varor? När intresset vänds inåt för att förse den egna befolkningen? Vad ska världen göra om Kina om några år återigen gör anspråk på Taiwan som retar kineserna till vansinne. Vem kommer motsätta sig det? Redan nu gör Kina anspråk på vissa öar och havsområden utanför Kina där man t.ex är i konflikt med både Vietnam och Japan. Gränsdragningen vid Sibirien har varit föremål för konflikt förut, Sibirien är dessutom väldigt rikt på diverse tillgångar. När världens största armé också blir världens bästa, vem ska då våga säga emot?
Scenariot med Kina som världsledande ligger fortfarande en bit in i framtiden, men det går fort. Så fort att vi riskerar att inte hinna reagera förens vi är där. Vad det innebär återstår att se men vi kommer, inom en inte allt för avlägsen framtid, att ha en ny världsordning. Den kinesiska draken har vaknat, hur kraftfull är den? och vilka avsikter har den?
torsdag 17 mars 2011
Ansvar.
Varför är vi så rädda för att ta ansvar? Varför har vi så svårt att hantera kritik? Varför måste det alltid finnas en syndabock, som inte är en själv?
Varför är vi så rädda att se våra egna brister och utmaningar och gör allt i vår makt för att dölja dom? Inte bara för omgivningen utan mest för oss själva. Det ska alltid finnas någon som är ansvarig, och denna någon är aldrig "jag". Brottslingar behandlas som hjälplösa offer, det är våldtäktsmannen det är synd om. Att våldtäktsmannens offer blivit utsatt för den grövsta kränkning av ens personliga frihet och ens egen kropp, det är lite tråkigt. Men det är gärningsmannen som behöver hjälp. Den personen är ju ett offer för samhällets orättvisor och äger ingen skuld.
Varför är det drogernas fel när ett barn börjar missbruka droger? Hur kan man vara så naiv att man tror det? Innerst inne är det nog ingen som tror på det, men vi har ju en tradition att alltid skylla ifrån oss, varför inte göra det när det gäller droger också? Det är så otroligt mycket lättare för en förälder att säga "det är drogernas fel att mitt barn blev så här" än att erkänna att man varit en dålig förälder. Det är så mycket enklare för samhället att skylla de problem som finns med droger på drogerna.
Det kan ju inte vara vårat ofelbara välfärdssamhälle som brister. Nej, hade vi bara varit befriade från drogerna... Då hade vi haft det så bra.
Det kanske är dags att tänka om? Hur vore det om vi tillät människor att fatta egna beslut, om vi tillät människor att ta ansvar.
Vi har en tradition i Sverige av att ta hand om de människor som behöver det, och så ska det fortsätta. Men vi har också en tradition av att ta hand om människor som inte behöver det. Denna omhändertagandementalitet har delvis gjort oss till ett av de tryggaste länderna att leva i. Men den har också gjort oss otroligt oförberedda att hantera personliga motgångar, när det inte finns någon att skylla på.
Om det är något jag lärt mig under mitt hittills korta liv så är det att aldrig lita på att någon annan löser dina problem, eller får jobbet gjort åt dig. Andra kan hjälpa dig, men bara om du själv vill det.
Det finns utrymme för mer frihet i Sverige, utan att det för den skull behöver gå ut över de som är oförmögna att ta ansvar. Svenskarna blir mer individualistiska och vi börjar inse att en stat inte nödvändigtvis är bättre på att fatta beslut åt oss än vad vi själva är. Det är som att statens barn börjar bli vuxna och är på väg att flytta hemifrån. Och det är klart att det är ledsamt för mamma och pappa när deras barn börjar stå på egna ben och inte längre är lika beroende av föräldrarna :)
Varför är vi så rädda att se våra egna brister och utmaningar och gör allt i vår makt för att dölja dom? Inte bara för omgivningen utan mest för oss själva. Det ska alltid finnas någon som är ansvarig, och denna någon är aldrig "jag". Brottslingar behandlas som hjälplösa offer, det är våldtäktsmannen det är synd om. Att våldtäktsmannens offer blivit utsatt för den grövsta kränkning av ens personliga frihet och ens egen kropp, det är lite tråkigt. Men det är gärningsmannen som behöver hjälp. Den personen är ju ett offer för samhällets orättvisor och äger ingen skuld.
Varför är det drogernas fel när ett barn börjar missbruka droger? Hur kan man vara så naiv att man tror det? Innerst inne är det nog ingen som tror på det, men vi har ju en tradition att alltid skylla ifrån oss, varför inte göra det när det gäller droger också? Det är så otroligt mycket lättare för en förälder att säga "det är drogernas fel att mitt barn blev så här" än att erkänna att man varit en dålig förälder. Det är så mycket enklare för samhället att skylla de problem som finns med droger på drogerna.
Det kan ju inte vara vårat ofelbara välfärdssamhälle som brister. Nej, hade vi bara varit befriade från drogerna... Då hade vi haft det så bra.
Det kanske är dags att tänka om? Hur vore det om vi tillät människor att fatta egna beslut, om vi tillät människor att ta ansvar.
Vi har en tradition i Sverige av att ta hand om de människor som behöver det, och så ska det fortsätta. Men vi har också en tradition av att ta hand om människor som inte behöver det. Denna omhändertagandementalitet har delvis gjort oss till ett av de tryggaste länderna att leva i. Men den har också gjort oss otroligt oförberedda att hantera personliga motgångar, när det inte finns någon att skylla på.
Om det är något jag lärt mig under mitt hittills korta liv så är det att aldrig lita på att någon annan löser dina problem, eller får jobbet gjort åt dig. Andra kan hjälpa dig, men bara om du själv vill det.
Det finns utrymme för mer frihet i Sverige, utan att det för den skull behöver gå ut över de som är oförmögna att ta ansvar. Svenskarna blir mer individualistiska och vi börjar inse att en stat inte nödvändigtvis är bättre på att fatta beslut åt oss än vad vi själva är. Det är som att statens barn börjar bli vuxna och är på väg att flytta hemifrån. Och det är klart att det är ledsamt för mamma och pappa när deras barn börjar stå på egna ben och inte längre är lika beroende av föräldrarna :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)