Ansvar.

Varför är vi så rädda för att ta ansvar? Varför har vi så svårt att hantera kritik? Varför måste det alltid finnas en syndabock, som inte är en själv?
Varför är vi så rädda att se våra egna brister och utmaningar och gör allt i vår makt för att dölja dom? Inte bara för omgivningen utan mest för oss själva. Det ska alltid finnas någon som är ansvarig, och denna någon är aldrig "jag". Brottslingar behandlas som hjälplösa offer, det är våldtäktsmannen det är synd om. Att våldtäktsmannens offer blivit utsatt för den grövsta kränkning av ens personliga frihet och ens egen kropp, det är lite tråkigt. Men det är gärningsmannen som behöver hjälp. Den personen är ju ett offer för samhällets orättvisor och äger ingen skuld.

Varför är det drogernas fel när ett barn börjar missbruka droger? Hur kan man vara så naiv att man tror det? Innerst inne är det nog ingen som tror på det, men vi har ju en tradition att alltid skylla ifrån oss,  varför inte göra det när det gäller droger också? Det är så otroligt mycket lättare för en förälder att säga "det är drogernas fel att mitt barn blev så här" än att erkänna att man varit en dålig förälder. Det är så mycket enklare för samhället att skylla de problem som finns med droger på drogerna.


Det kan ju inte vara vårat ofelbara välfärdssamhälle som brister. Nej, hade vi bara varit befriade från drogerna... Då hade vi haft det så bra.



Det kanske är dags att tänka om? Hur vore det om vi tillät människor att fatta egna beslut, om vi tillät människor att ta ansvar.

Vi har en tradition i Sverige av att ta hand om de människor som behöver det, och så ska det fortsätta. Men vi har också en tradition av att ta hand om människor som inte behöver det. Denna omhändertagandementalitet har delvis gjort oss till ett av de tryggaste länderna att leva i. Men den har också gjort oss otroligt oförberedda att hantera personliga motgångar, när det inte finns någon att skylla på.

Om det är något jag lärt mig under mitt hittills korta liv så är det att aldrig lita på att någon annan löser dina problem, eller får jobbet gjort åt dig. Andra kan hjälpa dig, men bara om du själv vill det.


Det finns utrymme för mer frihet i Sverige, utan att det för den skull behöver gå ut över de som är oförmögna att ta ansvar. Svenskarna blir mer individualistiska och vi börjar inse att en stat inte nödvändigtvis är bättre på att fatta beslut åt oss än vad vi själva är. Det är som att statens barn börjar bli vuxna och är på väg att flytta hemifrån. Och det är klart att det är ledsamt för mamma och pappa när deras barn börjar stå på egna ben och inte längre är lika beroende av föräldrarna :)