Den svenska avundsjukan.

Den svenska avundsjukan är något av det mest destruktiva och tråkiga med Sverige. Missunnsamhet och avundsjuka är i det svenska samhället ständigt närvarande och bromsande. Människor som vågar ta för sig och når sina mål och drömmar bemöts allt för ofta av bitterhet, falskhet och missunnsamhet.

Entreprenörer och egenföretagare är ett bra exempel. Det är dessa människor som med sin drivkraft, energi och optimism förser den övriga befolkningen med jobb, mat, tjänster osv som vi efterfrågar. Det är företag som får samhället att gå runt och vi ska vara tacksamma att det överhuvudtaget finns människor som vill starta företag i Sverige med alla regler, hinder, avgifter och skatter som är i vägen. Trots detta finns det en väldig avundsjuka mot företagare. Att någon vågar sticka ut och öppna eget, stå på egna ben och kanske förverkliga en livslång dröm. Det sticker i ögonen på många. Och om företaget dessutom går bra, om det som företaget erbjuder visar sig vara eftertraktat och pengarna rullar in, då är avundsjukan som värst. För det är fult att lyckas. Att vara bäst på det man sysslar med är inte uppskattat då vi alla förväntas vara medelmåttor.

Ett annat typiskt exempel är när människor som är på semester i något varmt land, när det är snöoväder här hemma i Sverige, lägger upp en bild på Facebook när man sitter med en öl i handen på stranden i solnedgången och allt ser helt fantastiskt ut. Allt som oftast består kommentarerna av något i stil med "Din jävel! Hoppas ölen är pissljummen" eller "Faan va orättvist, hoppas du blir magsjuk!"

Varför? Varför lägger man så mycket energi på att avundas andras glädje och framgång, i stället för att se det som en morot för en själv? Det finns ingenting att vinna på att gå runt och vara bitter över att andra människor lyckas. Om man själv kan glädjas med andra och se positivt på livet och framtiden så kommer framtiden garanterat att bli mer positiv. Kanske vinner man aldrig på lotto, kanske har man aldrig råd med en stor fin villa. Kanske lyckas man aldrig starta ett företag som blir framgångsrikt. Men man mår garanterat bättre i sin strävan om man lägger energin på sig själv i stället för på avundsjuka.

Att mycket av denna avundsjuka kommer från den "inget grässtrå får växa högre än något annat socialism" som under så lång tid präglat Sverige är för uppenbart för att jag ens ska reflektera över det. Men det är dags att vi börjar se personlig framgång som någonting bra och önskvärt. Och om man nu är totalt oförmögen att glädjas med någon annan, så bör man i alla fall göra sig själv en tjänst och inte gå runt och vara bitter.

Fånga dagen!

I Linköping vill man inte sänka skatt, man vill bygga badhus.

Igår kom jag hem från Moderaternas rikskonferens i Karlstad. Två intensiva, lärorika och otroligt roliga dagar. Något som inte var lika roligt var debattartikeln jag läste på Aftonbladet när jag kom hem. En artikel med rubriken "Sänk inte skatten - satsa på väfärden"  fick mig att tro att det var Lars Ohly som var i farten igen. Men det var fem stycken moderata kommunpolitiker, därav Moderaterna i Östergötlands förbundsordförande, Christian Gustavsson. Budskapet i artikeln är att det inte finns utrymme för en sänkning av kommunalskatten för tillfället, utan det måste i stället satsas på välfärden.

Om vi bortser från det faktum att moderater alltid ska verka för sänkt skatt (ok, kanske inte alltid, men har man som i Linköping en skattesats på 30,43% så bör man fortsatt verka för att sänka den). Om vi bortser från detta faktum så finns det ett än mer besvärande sådant. Någonting som är väldigt besvärande för en moderat som tycker att medborgarnas pengar är någonting värdefullt. Nämligen det faktum att man i Linköping, finansierat med medborgarnas pengar, ska bygga ett badpalats till en kostnad av c:a 400 miljoner kronor, med en beräknad förlust på c:a 40 miljoner per år. Ett projekt Moderaterna i Linköping står bakom. Detta lyxprojekt är ensamt helt ofattbart. Vad som är än mer ofattbart, och upprörande är att kommunpolitiker i Linköping utöver detta går ut i en debattartikel och säger att det inte finns utrymme att sänka skatten.

Är det här ett skämt?!

Medborgarnas pengar är medborgarnas pengar! Ska de tas från oss så ska de hanteras varsamt, med respekt och med eftertänksamhet. Att slösa med medborgarnas pengar tillhör den gamla socialdemokratiska eran och jag tror inte det är något vi måste efterapa för att vinna deras väljare!

Kulturia

Vi får aldrig glömma att en stat aldrig per automatik har några pengar. Det är något man aktivt tar från medborgarna, och anledningen till att det accepteras och inte kallas stöld är att vi förväntar oss att pengarna förvaltas på ett bra sätt.

Att subventionera kultur som anses vara "bra" och "nyttig" för medborgarna är inte acceptabelt. Kultur är något ytterst individuellt och man ska vara försiktig med att kalla en viss kultur för "samhällsnyttig" eller liknande.

Lek med tanken att vi har en slags kulturstad, vi kan kalla den Kulturia. Den här staden huserar allt möjligt som kan kallas kultur. Konst, film, musik, teater, datorspel osv.
För att få tillträde till Kulturia måste du betala inträde. Säg 200 kr. Vad som händer sen är att de ansvariga för Kulturia tar dessa 200 kr och fördelar på det sätt som anses bäst. Om de tycker att teatern som spelar Shakespeare är viktigast för besökarna så går största delen av pengarna dit. Kanske tycker man inte att biografen som visar film är nyttig och ger således inga pengar till den.

Biografen får som sagt inga pengar då något annat anses vara viktigare, vilket leder till att biljettpriset är mycket högre för att få besöka biografen jämfört med teatern som spelar Shakespeare.

Det här skulle vi såklart aldrig acceptera, det är en helt befängd tanke. Tyvärr är det så här verkligheten fungerar, fast ännu värre. Det är illa nog att du måste betala en summa för att komma in i Kulturia. Pengar som sedan fördelas på det sätt som anses vara bäst. Du som filmintresserad har kanske bara råd att gå och titta på en film, samtidigt som de teaterintresserade kan gå och titta på fyra föreställningar, tack vare att du har betalat ett inträde som sedan teatern fått tilldelat. Vad som gör verkligheten än mer skrämmande är att du inte ens har något val huruvida du vill besöka Kulturia eller inte. Du väljer inte aktivt att gå till Kulturia och betala ett inträde, utan dessa pengar tas från dig och fördelas godtyckligt och med en intention att styra människors kulturval för att dessa ska passa in i samhällets modell.

Detta måste bekämpas, det är farligt och det är inte rätt. Det kanske finns en anledning till att viss kultur inte överlever utan stöd? Uppenbarligen efterfrågas det inte av medborgarna. Troligen efterfrågas någon annan kulturform som medborgarna gärna skulle besöka om de fick behålla mer pengar och välja själva. För det är vi som själva vet bäst vad vi vill ha, och detta ska alltid vara utgångspunkten för politiker när de beslutar om skatter och hur dessa, medborgarnas pengar, ska fördelas.

Barn måste få säga nej.

Fredagens huvudledare i Dagens Nyheter hade rubriken "Fler vuxna- inte färre" och handlade om övergrepp inom idrotten. Dessa övergrepp har uppmärksammats speciellt senaste veckan med Patrik Sjöbergs avslöjande om att han blev utsatt för övergrepp som barn.
Utan att återge hela texten så tänkte jag dela med mig av ett kort stycke som fick mig att tänka till.

"I stället handlar det om något mycket svårare: att lära sitt barn att det bara är hon som bestämmer över sin kropp. Det betyder att barnet självt ska bestämma om hon vill ge farmor en kram eller inte. Det är inget som barnet ska tvingas eller övertalas att göra som tack för den fina julklappen."

Jag tycker skribenten fångar någonting väldigt viktigt här. Något vi är dåliga på, och som exemplet ovan visar, aktivt motarbetar. Nämligen att uppmuntra barn till att våga säga nej. Det tillhör god uppfostran att visa tacksamhet om någon ger dig en present eller är vänlig mot dig på något sätt, och självklart ska vi fortsätta uppmuntra våra barn att visa tacksamhet om det är vad man känner. Vad vi inte ska göra är att ge barnen dåligt samvete om de inte vill krama farmor, syster eller vem det nu må vara. När vi säger åt barnet att "Nu blir farmor ledsen när hon inte får någon kram" så skickar vi en signal till barnet att det är fel att inte vilja kramas. Och vilket barn vill att snälla farmor ska bli ledsen bara för att det inte vill kramas?

Nej, vi måste lära barnen att de äger rätten till sin egen kropp och precis som skribenten i DN skriver, inte ska tvingas eller övertalas att göra något barnen inte vill. Den sortens närhet ska vara frivillig och naturlig.

Förbundsstämma.

Igår var det förbundsstämma för Moderaterna i Östergötland. På en dag skulle vi behandla 50 motioner och länets moderata politik skulle formas.

Det fanns många bra motioner och en del dåliga. Överlag fattades det bra beslut med reservation för ett par jag tänker ta upp här.

- Tydligen ska inte Moderaterna i Östergötland verka för sänkt kommunalskatt.

- Lagen om anställningsskydd, LAS, anses inte vara åldersdiskriminerande och moderaterna i Östergötland ska inte heller verka för att turordningsreglerna i LAS avskaffas.

 - Myndighetsåldern i landet ska vara fortsatt tvådelad. 20-års gräns för att få handla på systembolaget, och 18-års gräns för allt annat.

Med minsta möjliga marginal 49 mot 46 röster så röstades en motion om ett nytt sätt att se på organdonation ner. I motionen föreslogs att vi skulle se över möjligheterna till att införa ett slags nix-register för organdonation. Vi skulle alltså automatiskt bli organdonatorer, utan att vi aktivt valt att bli det. Staten skulle, om vi inte aktivt väljer att skriva in oss i detta nix-register, äga rätten till vår kropp. Intentionerna i motionen var mycket goda, vi behöver fler organdonatorer. Men det här är helt fel väg att gå. Under debatten tydliggjordes att det är framförallt inom MUF som de frihetliga krafterna i partiet finns. Flera otroliga talare från MUF gjorde fantastiskt bra ifrån sig i talarstolen, och jag tror faktiskt att om inte dessa personer hade tagit debatten så hade inte motionen avslagits.

Andra bra beslut som fattades var b.la:
Att vi ska verka för en avskaffande av spritmonopolet.
Att vi ska verka för en översyn av misshandelsbrottet, där möjligheterna till att väga in de psykiska effekterna vid en misshandel ska ses över.
Att studielån ska fortsätta vara lån och inte kunna avskrivas som belöning för att man avslutar sina studier tidigt.
Att vi ska verka för en generell barnomsorgspeng som ökar familjers valfrihet gällande barnomsorgen.


Jag vill också passa på att gratulera vår otroliga distriktsordförande Carin Carlsson, som tilldelades priset "Årets ledare" för hennes fantastiska jobb med MUF Östergötland, mycket välförtjänt!

Det var en lång och intensiv dag där som sagt 50 motioner behandlades tillsammans med övriga punkter som hör en stämma till, på bara några timmar. Detta gjorde att debatterna kanske inte alltid fick det djup och dimension som önskats.

Jag konstaterar också att det är en viss skillnad på en MUF stämma kontra stämma med Moderaterna, där man på MUF stämma t.ex. debatterar huruvida Ayn Rand ska helgonförklaras eller inte, om vi ska verka för ett avskaffande av det kulturpolitiska stödet. Och för all del, om cannabis ska avkriminaliseras eller inte :)

Förpassa monarkin till historieböckerna!

Sverige är ett land som fortfarande tillämpar monarki, om än en konstitutionell sådan (monarkens befogenheter regleras i grundlagen). Monarkins vara eller icke vara är ofta föremål för debatt och anhängarna respektive motståndarna är i stor utsträckning spridda över hela den politiska spelplanen.
Jag tänker här reflektera över Sveriges monarki i dess nuvarande form. Demokratin respektive monarkins tillkortakommanden är många och jag tänker inte redogöra dessa här, utan enbart utgå från Sveriges nuvarande statsskick, konstitutionell monarki.

Oavsett om man tar ställning för eller emot monarki så har vi alla en ganska samlad bild av konungar, prinsar, drottningar och prinsessor. Denna, för många, ouppnåeliga glamour och rikedom fascinerar och förtrollar oss med början i sagoböckerna och genom livet. Genom att vi 'vanliga' drömmer oss bort till i denna okända, mystiska värld får vi en odefinierbar tillfredsställelse, en slags "dos av kunglighet".
Det svenska kungahuset är ett av de äldsta i världen och trots att det är så gammalt och traditionsfyllt så är det också ett väldigt modernt kungahus. Kungafamiljen framstår ofta som en vanlig familj som gör svenniga saker som att gå på nattklubb, åker på skidsemester osv. Nu har t.om. vår kronprinsessa gift sig med en "man av folket". En helt vanlig medelsvensson som var hennes personliga tränare på gymmet!

När den svenska regeringen och maktapparaten i svallvågorna från tsunamikatastrofen i indiska oceanen 2004 framstod som närmast handlingsförlamade och befogad kritik östes mot Rosenbad så klev Sveriges kung, Carl Gustav fram och höll ett fullständigt magnifikt tal under minnesceremonin i början av januari 2005. Drottningen och kronprinsessan visar stort engagemang för barn som har det svårt och kronprinsessan har också en fond till stöd för funktionshindrade barn. Jag tycker kungafamiljen gör bra PR för Sverige, har förmågan att ena folket i svåra tider och skänker mycket glädje till framförallt barn, men även många vuxna. Monarkin är identitetsskapande och många svenskar är stolta över vårt kungahus. Detta till trots tycker jag att vi bör avskaffa monarkin.


Debatten degraderas ofta till att monarkin kostar stora summor för skattebetalarna. Mitt ställningstagande har dock ingenting med kostnader att göra. Det är mycket sannolikt att det skulle bli dyrare för oss att införa republik. Utan att gå in närmare på det så kan jag säga att kungahuset bidrar till att öka Sveriges BNP och stärka vårt varumärke utomlands.

Mitt ställningstagande har snarare att göra med principen att vår statschef (oavsett om makten är symbolisk eller verkställande) inte är folkvald. Ämbetet går i arv, inte tack vare kompetens utan pga efternamn. Jag tycker inte att det hör hemma i en demokrati. Även om kungahuset som i Sverige inte har annat än symbolisk makt så är symboliken i sig fel. Budskapet är att vi ska se upp till människor av konungablod och göra oss själva, individen, mindre till förmån för kungligheter.

Vidare har Sveriges kung åtalsimmunitet, vilket innebär att han inte kan åtalas för brott. Skulle kungen till trots mörda en annan människa så skulle vi sannolikt inte se mellan fingrarna, men återigen är det principen. Övriga medborgare får inte ladda ner en upphovsrättsskyddad låt från internet, men kungen får kissa på allmän plats, köra rattfull, slå ner någon osv utan att åtalas.

En folkvald ledare granskas hårt av pressen, men när det gäller kungafamiljen så är det många som tycker att vi bör "lämna dom ifred". De ska inte behöva vara föremål för granskning på samma sätt som andra.

I grundlagen, successionsordningen, står följande:
§ 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935).

Detta betyder att kungen inte har religionsfrihet. En av de absolut viktigaste grundpelarna i ett liberalt, demokratiskt samhälle. Kungafamiljen förväntas inte heller rösta, även om de har rösträtt. Detta är dock logiskt då monarki skär sig en aning med demokrati och rösträtt.

Det finns betydligt fler argument åt båda håll, men hur man än vrider och vänder på det så kan aldrig monarki vara ett essentiellt eller ens accepterat statsskick i en demokrati med liberala, mänskliga värderingar. Som jag skrev tidigare så finns det många brister med demokratin och om jag skulle träffa någon ur kungahuset så skulle jag troligen göra mig själv mindre och visa överdriven vördnad. Men inte desto mindre vet jag innerst inne att det är fel och tycker att vi ska förpassa monarkin till historieböckerna.

Vad vill vi uppnå i Libyen?

Det har inte ens gått en vecka sedan FN:s säkerhetsråd beslutade att införa en flygförbudszon över Libyen och att sätta in militära medel för att skydda den libyska civilbefolkningen. Alla var rörande överens, vi kunde inte stå vid sidan av och titta på. Fyra dagar har gått sedan Frankrike inledde attackerna mot regimens styrkor och nu verkar det redan som att folk börjar ifrågasätta ingripandet. Medier och medborgare ställer sig frågan "vad vill man uppnå genom att ingripa?". Självklart är det en viktig fråga, men viktigare är väl att världssamfundet faktiskt reagerade på vad som hände i Libyen, och i den elfte timmen beslutade man sig för att göra något. Det är det viktiga! Om man först hade suttit och diskuterat vad man i detalj ville uppnå så hade regimen fortsatt sin massaker, oppositionen hade med största sannolikhet varit nedslagen vid det här laget. Hade vi då rakryggade stått och sagt "Vi hade i alla fall en plan!"