Barn måste få säga nej.

Fredagens huvudledare i Dagens Nyheter hade rubriken "Fler vuxna- inte färre" och handlade om övergrepp inom idrotten. Dessa övergrepp har uppmärksammats speciellt senaste veckan med Patrik Sjöbergs avslöjande om att han blev utsatt för övergrepp som barn.
Utan att återge hela texten så tänkte jag dela med mig av ett kort stycke som fick mig att tänka till.

"I stället handlar det om något mycket svårare: att lära sitt barn att det bara är hon som bestämmer över sin kropp. Det betyder att barnet självt ska bestämma om hon vill ge farmor en kram eller inte. Det är inget som barnet ska tvingas eller övertalas att göra som tack för den fina julklappen."

Jag tycker skribenten fångar någonting väldigt viktigt här. Något vi är dåliga på, och som exemplet ovan visar, aktivt motarbetar. Nämligen att uppmuntra barn till att våga säga nej. Det tillhör god uppfostran att visa tacksamhet om någon ger dig en present eller är vänlig mot dig på något sätt, och självklart ska vi fortsätta uppmuntra våra barn att visa tacksamhet om det är vad man känner. Vad vi inte ska göra är att ge barnen dåligt samvete om de inte vill krama farmor, syster eller vem det nu må vara. När vi säger åt barnet att "Nu blir farmor ledsen när hon inte får någon kram" så skickar vi en signal till barnet att det är fel att inte vilja kramas. Och vilket barn vill att snälla farmor ska bli ledsen bara för att det inte vill kramas?

Nej, vi måste lära barnen att de äger rätten till sin egen kropp och precis som skribenten i DN skriver, inte ska tvingas eller övertalas att göra något barnen inte vill. Den sortens närhet ska vara frivillig och naturlig.