I Linköping vill man inte sänka skatt, man vill bygga badhus.

Igår kom jag hem från Moderaternas rikskonferens i Karlstad. Två intensiva, lärorika och otroligt roliga dagar. Något som inte var lika roligt var debattartikeln jag läste på Aftonbladet när jag kom hem. En artikel med rubriken "Sänk inte skatten - satsa på väfärden"  fick mig att tro att det var Lars Ohly som var i farten igen. Men det var fem stycken moderata kommunpolitiker, därav Moderaterna i Östergötlands förbundsordförande, Christian Gustavsson. Budskapet i artikeln är att det inte finns utrymme för en sänkning av kommunalskatten för tillfället, utan det måste i stället satsas på välfärden.

Om vi bortser från det faktum att moderater alltid ska verka för sänkt skatt (ok, kanske inte alltid, men har man som i Linköping en skattesats på 30,43% så bör man fortsatt verka för att sänka den). Om vi bortser från detta faktum så finns det ett än mer besvärande sådant. Någonting som är väldigt besvärande för en moderat som tycker att medborgarnas pengar är någonting värdefullt. Nämligen det faktum att man i Linköping, finansierat med medborgarnas pengar, ska bygga ett badpalats till en kostnad av c:a 400 miljoner kronor, med en beräknad förlust på c:a 40 miljoner per år. Ett projekt Moderaterna i Linköping står bakom. Detta lyxprojekt är ensamt helt ofattbart. Vad som är än mer ofattbart, och upprörande är att kommunpolitiker i Linköping utöver detta går ut i en debattartikel och säger att det inte finns utrymme att sänka skatten.

Är det här ett skämt?!

Medborgarnas pengar är medborgarnas pengar! Ska de tas från oss så ska de hanteras varsamt, med respekt och med eftertänksamhet. Att slösa med medborgarnas pengar tillhör den gamla socialdemokratiska eran och jag tror inte det är något vi måste efterapa för att vinna deras väljare!

Kulturia

Vi får aldrig glömma att en stat aldrig per automatik har några pengar. Det är något man aktivt tar från medborgarna, och anledningen till att det accepteras och inte kallas stöld är att vi förväntar oss att pengarna förvaltas på ett bra sätt.

Att subventionera kultur som anses vara "bra" och "nyttig" för medborgarna är inte acceptabelt. Kultur är något ytterst individuellt och man ska vara försiktig med att kalla en viss kultur för "samhällsnyttig" eller liknande.

Lek med tanken att vi har en slags kulturstad, vi kan kalla den Kulturia. Den här staden huserar allt möjligt som kan kallas kultur. Konst, film, musik, teater, datorspel osv.
För att få tillträde till Kulturia måste du betala inträde. Säg 200 kr. Vad som händer sen är att de ansvariga för Kulturia tar dessa 200 kr och fördelar på det sätt som anses bäst. Om de tycker att teatern som spelar Shakespeare är viktigast för besökarna så går största delen av pengarna dit. Kanske tycker man inte att biografen som visar film är nyttig och ger således inga pengar till den.

Biografen får som sagt inga pengar då något annat anses vara viktigare, vilket leder till att biljettpriset är mycket högre för att få besöka biografen jämfört med teatern som spelar Shakespeare.

Det här skulle vi såklart aldrig acceptera, det är en helt befängd tanke. Tyvärr är det så här verkligheten fungerar, fast ännu värre. Det är illa nog att du måste betala en summa för att komma in i Kulturia. Pengar som sedan fördelas på det sätt som anses vara bäst. Du som filmintresserad har kanske bara råd att gå och titta på en film, samtidigt som de teaterintresserade kan gå och titta på fyra föreställningar, tack vare att du har betalat ett inträde som sedan teatern fått tilldelat. Vad som gör verkligheten än mer skrämmande är att du inte ens har något val huruvida du vill besöka Kulturia eller inte. Du väljer inte aktivt att gå till Kulturia och betala ett inträde, utan dessa pengar tas från dig och fördelas godtyckligt och med en intention att styra människors kulturval för att dessa ska passa in i samhällets modell.

Detta måste bekämpas, det är farligt och det är inte rätt. Det kanske finns en anledning till att viss kultur inte överlever utan stöd? Uppenbarligen efterfrågas det inte av medborgarna. Troligen efterfrågas någon annan kulturform som medborgarna gärna skulle besöka om de fick behålla mer pengar och välja själva. För det är vi som själva vet bäst vad vi vill ha, och detta ska alltid vara utgångspunkten för politiker när de beslutar om skatter och hur dessa, medborgarnas pengar, ska fördelas.

Barn måste få säga nej.

Fredagens huvudledare i Dagens Nyheter hade rubriken "Fler vuxna- inte färre" och handlade om övergrepp inom idrotten. Dessa övergrepp har uppmärksammats speciellt senaste veckan med Patrik Sjöbergs avslöjande om att han blev utsatt för övergrepp som barn.
Utan att återge hela texten så tänkte jag dela med mig av ett kort stycke som fick mig att tänka till.

"I stället handlar det om något mycket svårare: att lära sitt barn att det bara är hon som bestämmer över sin kropp. Det betyder att barnet självt ska bestämma om hon vill ge farmor en kram eller inte. Det är inget som barnet ska tvingas eller övertalas att göra som tack för den fina julklappen."

Jag tycker skribenten fångar någonting väldigt viktigt här. Något vi är dåliga på, och som exemplet ovan visar, aktivt motarbetar. Nämligen att uppmuntra barn till att våga säga nej. Det tillhör god uppfostran att visa tacksamhet om någon ger dig en present eller är vänlig mot dig på något sätt, och självklart ska vi fortsätta uppmuntra våra barn att visa tacksamhet om det är vad man känner. Vad vi inte ska göra är att ge barnen dåligt samvete om de inte vill krama farmor, syster eller vem det nu må vara. När vi säger åt barnet att "Nu blir farmor ledsen när hon inte får någon kram" så skickar vi en signal till barnet att det är fel att inte vilja kramas. Och vilket barn vill att snälla farmor ska bli ledsen bara för att det inte vill kramas?

Nej, vi måste lära barnen att de äger rätten till sin egen kropp och precis som skribenten i DN skriver, inte ska tvingas eller övertalas att göra något barnen inte vill. Den sortens närhet ska vara frivillig och naturlig.